Att det känns som om hela världen är helt fucked up och att man känner att man inte räcker till. Ni vet den känslan som bara smyger sig fram på kvällen och sen när man vaknar är allt bra igen. Grejen är att världen är inte fucked up just nu och det går bra överallt. Men det känns som om jag strävar mot luft. Det känns som om jag inte vet vad jag vill nå och vad som ska hända i framtiden. Jag har det bra,inget problem och så. Men den där känslan smyger sig ändå fram ibland och man vill bara gråta ut mot någons axel. Senast jag kände den känslan var för ett år sedan,eller det kanske var något mer? Minns inte,men då hade jag en anledning till varför jag kände så. Och den känslan har sträckts sig ända därifrån hit. Jag vet inte varför det är såhär,men det är väl över imorgon.